Farsta Schackklubb

Harry Severin in memoriam

Det finns personer man aldrig glömmer trots att ett halvt liv runnit iväg sedan man sågs sist. En av dessa var min gode vän Harry Johansson (han tog senare sin mors flicknamn Severin). Harry var med i Farsta Schackklubb åren 1967-1972.

Harry avled på julafton 2014. Han var född 1947 och blev alltså bara 67 år.

Det är nu 30 år sedan jag träffade Harry för sista gången. Det hade då hunnit gå 12 år utan kontakt. Han törstade efter gamla vänner och att få spela schack igen. Mitt intryck var att det handlade om fantomsmärtor, för jag visste ju hur impulsstyrd Harry var. Han hade nyss adopterat barn och måste ha känt att det inte fanns någon återvändo, nu var han fast inkapslad i en borgerlig tillvaro med familj och radhus i Jakobsberg.

När Harry som 20-åring kom till vår klubb var han som en stormfågel. Han spelade schack på ett sätt som jag inte sett tidigare; snabbt och aggressivt. Med sin romantiska schackuppfattning älskade han ”husarpartier”. Han var beläst som ingen annan och berättade på sitt typiskt sprudlande sätt om de gamla schackmästarna. Favoriten var Emanuel Lasker.

Trots att Harry var fem år äldre fann vi varandra rätt bra. Han var lätt och behaglig att umgås med. Som uppladdning inför en turnering i Danmark sommaren 1969 spelade vi en match som omfattade 38 halvtimmespartier. Inledningsvis var jag överlägsen, men Harry spelade upp sig betydligt; här följer parti nr 37 (Harry vit).

1.d4 e6 2.e4 d5 3.Sc3 Lb4 4.e5 c5 5.a3 Lxc3 6.bxc3 Dc7 7.Dg4 f5 8.Dg3 Se7 9.Dxg7 Tg8 10.Dxh7 cxd4 11.Kd1 Ld7 12.Sf3 Dxc3 13.Tb1 La4 14.Lb5+ Lxb5 15.Txb5 d3 16.Dh5+ Kd8 17.Tb2 Sa6 18.cxd3 Dxd3+ 19.Ld2 Sc5 20.Sg5 Kd7 21.De2 Dd4 22.Db5+ Sc6 23.Te1 Txg5 24.Tb4 Da1+ 25.Ke2 Dxe5+ 26.Kf1 Dc7 27.Lxg5 Se4 28.Dxb7 Sxg5 29.Dxa8 Sxb4 30.axb4 Dxh2 31.Dxa7+ Ke8 32.Ta1 Dh1 + 33.Ke2 Dxg2 34.Db8+ Kf7 35.Ta7+ Kg6 36.Dg8+ Kh5 37.Th7+ Kg4 38.Dxg5+ uppgivet

Jag var ofta hemma hos Harry i hans föräldrahem på Sköndalsvägen 31 i Farsta. Det var solid övre medelklass, pappan var direktör på KF. Harrys bror var matematiker. Jag fick omsider klart för mig att Harrys mor såg med oblida ögon på Harrys schackspelande, trots att han var extremt skötsam – och en stjärna i språk. ”Jag hade väldigt bra studentbetyg, men mamma säger att jag skulle ha fått ännu bättre betyg om jag inte sysslat med schack”, sa Harry. Bekräftad, men ändå inte.

Harry drömde tidigt om att bli konsertpianist. Han studerade vid Musikaliska Akademien 1968-1972. I samband med 200-årsdagen av Beethovens födelse i december 1970 framförde Harry en liten gratiskonsert på schackklubben. Jag vill minnas att det var Beethovens Appassionata som spelades på flygeln den kvällen.

Harry pratade passionerat om tre ämnen: schack, musik och (i mindre grad) yoga. Många repliker klingar fortfarande i mina öron. ”Folk tror att man som pianist ska ha långa fingrar, men det är helt fel. Man ska ha breda händer!” - det hade Harry. Och efter en tid som extraknäckande krogpianist: ”Det är inte alltid så roligt. Folk lyssnar inte, de sitter bara och tjattrar.” Med tiden fick nog Harry sänka sina ambitioner vid flygeln. Som han sa en gång: ”Det är en fruktansvärd konkurrens. Jag tycker inte att Staffan Scheja är så märkvärdig. Han är inte bättre än vissa av oss andra. Men han har fått ett namn.

Och ett utseende! vill jag tillägga. Allmänheten förväntar sig att en pianovirtuos ska se ut som Scheja. Harry, med sin undersätsiga kropp och lätt stultande gång hade definitivt inte samma publikfriande fysionomi. Han fick nöja sig med ett liv som pianopedagog vid Södra Latins gymnasium.

Harrys sista 40 år vet jag inte så mycket om. Efter det att han gifte sig med en av eleverna på Akademien hördes han allt mer sällan av. Han trodde säkert länge att de gamla vännerna alltid skulle finnas där ändå.

Han gläntade på en trist interiör när han sa: ”min mamma och min fru säger att jag sluddrar när jag talar om schack”. När vi talades vid i telefon hände som regel samma sak: han fick tala i två minuter, sedan började hans fru högljutt öva skalor så att han inte hörde vad jag sa. Budskapet kunde jag inte ta miste på.

Jag fick rapporter om att Harry setts på tunnelbanan läsande schacktidskrifter.  Och att han såg trött och grånad ut, åldrad i förtid. Hans konstnärliga temperament tålde nog inte riktigt att gå i clinch med en mördande vardagsverklighet. Den Harry jag kände var en kreativ ande som sökte intensitet och intellektuell stimulans. På många sätt var han en briljant människa.

Det är en ironi som heter duga att Harry gick bort på dagen 146 år efter idolen Laskers födelse.

                                                                        Gunnar Hedin  2015-03-13

(En annan minnesruna om Harry Severin var införd i SvD den 8 mars 2015)